Jag går ofta i kyrkan. Varför? Av födsel och ohejdad vana eftersom jag är uppvuxen i en troende familj? Är medlem i en kristen förening sedan lång tid tillbaka och har många goda vänner där. Går jag dit för bara för att jag får träffa vännerna och av tradition? Vad får jag ut av mina besök? Jag menar, man har ju genom alla år hört så många predikningar där inte allt varit så engagerande. Erkänner att det har hänt att ögonen fallit igen. Ja, mycket kan hänvisas till tradition och invand form. Och visst bör formerna följa med sin tid och ändras för att bli förstått i vår tid.
Och ändå går jag, trots att jag vet rätt väl vad man får vara med om vid dessa besök. Varför? Jo, jag tror faktiskt att det finns ett behov hos mig och många andra att få något mer än bara de så kallade lekamliga nödvändigheterna. Jag är övertygad om att människor behöver något mer som ger bestående värden i livet. Vi behöver om och om igen få höra att det finns något mer än det korta och ibland lite besvärliga liv vi får här på jorden. Ett budskap som ger hopp och en verklig glädje i dess innersta mening.
Har ju genom alla år hört så många predikningar där inte allt varit så engagerande.
Att sedan budskapet vi får kan kännas välbekant och ibland lite stelbent är nog något vi får ta. Men givetvis måste vi förnya våra metoder. Om vi ger oss chans att tänka efter vad budskapet ändå är, så kanske vi kan förstå en hel del av det som presenteras. En mening som vi ju inte riktigt kan förstå vidden av, men som verkligen känns hoppfullt och gör så innerligt gott i själ och hjärta. Ett innehåll i livet som ger mening och hjälper oss att ta de besvärligheter vi ibland råkar ut för med lite större jämnmod.
Vi säger ju tack gode Gud för maten ibland och då menas inte bara det lekamliga, utan också det andliga, som vi får av besök på ställen, till exempel kyrkan, där hoppfulla budskap meddelas till oss.
Lyft blicken! Livet är mer än mat och kortsiktiga nöjen.
Ove Vikdahl