”Censuren har nått sin fulländning när man bara tillåter de böcker som ändå ingen läser.”
Citatet kommer från George Bernard Shaw.
Kontentan av citatet bör vara att läsa det mesta som skrivs.
Men vad är det egentligen för mening med att skriva? Att försöka pränta ned tankar eller upplevelser. Vem har intresse av det som just jag varit med om? Kan det vara till någon nytta för någon?
Skriver jag mest för min egen skull, eller är det andra som har liknande erfarenheter? Bör en krönika handla om aktuella företeelser i samhället?
Eller är det bra med sådant som hänt längre bakåt i tiden, så att vi kan lära oss av historien? Ska man ta upp tråkiga saker eller trevliga erfarenheter? Roa eller varna?
Ja, många är tankarna som far genom huvet. Hoppet är ändå att någon kan tycka att det jag skriver är meningsfullt, att den som läser har någon slags nytta och förhoppningsvis, glädje av det man läser.
Det borde väl ändå vara viktigt att ge den som läser ett innehåll som kan göra livet lite roligare eller lite lättare att leva på något vis.
Om vi hela tiden bara matas av det som är jobbigt och tråkigt i livet så är risken stor är vi fylls av missmod, misstänksamhet och allmän nedstämdhet.
Och det vill man inte medverka till. Ja, så här kan tankarna gå, hit och dit. Det är bara att hoppas att vi alla kan bidra med positiva signaler till varandra genom ett leende eller en uppskattande kommentar till människor vi möter. Eller dela med oss till andra av något trevligt vi varit med om.
Det kan inspirera och föda idéer till upplevelser som fler kan uppskatta. Sådant gör gott i kropp och själ och gör både dig och mig lite gladare också.
Man har inte roligare än man gör sig!
Hopp falleralla, hej på er alla!
Ove Vikdahl