En av mina bekanta drabbades av en sjukdom som medförde att hans rörelseapparat inte fungerar så bra längre. En man med erfarenhet från ett praktiskt och rörligt liv, där han på ett självklart sätt löst uppgifter av praktisk natur åt de som behövt hans hjälp och breda kunskaper. Han har alltid ställt upp när någon behövt hans mångkunniga hjälp och gjort det med kraft och gott humör. Nu sitter han i sin rullstol och är beroende av hjälp själv! En omvälvande förändring som är svårt att acceptera för honom och hans närmaste.
En annan god kamrat råkade ut för en olycka då flera ryggkotor skadades vilket medförde att han hamnade på intensivvården med förlorad känsel i ryggen. Så orättvist att en människa måste genomgå detta, varför? Sådana här händelser ger givetvis anledning till eftertanke. Det kunde varit jag, hur skulle jag reagera? Med depression, ilska, bitterhet? Ja, troligtvis kommer sådana tankar upp.
Vad kan vi som medmänniskor göra? Undvika att besöka den drabbade eftersom vi har svårt att veta hur vi ska bete oss inför dennes situation? Vad kan jag säga, vad kan jag göra? Personen kanske vill vara i fred eller är trött och bara behöver vila? Vad skulle jag vilja om det drabbade mej? Att mina bekanta undvek mig, eller kom och pratade med mig en stund? Vad tror du skulle kännas bäst?
Vad skulle jag vilja om det drabbade mig?
Med lite eftertanke tror jag nog att det är viktigt att inte överge en människa som hamnar i en svår kris. Kanske kan jag bidra med att besöka den drabbade en liten stund, höra hur personen har det, erbjuda hjälp med något. Tror att det är viktigt att man får känna att man även i fortsättningen är med i gemenskapen.
”Vadhelst ni ni har gjort en av dessa mina minsta det har ni också gjort mot mej”, sade Jesus, som det står i bibeln. Det är värt att tänka på. Vi har betydelse för varandra.
Ove Vikdahl