Det här var i slutet av 1950-talet. Skoltrött som jag var och med betyg som inte på något sätt var värda att visa upp för omvärlden blev det till att försöka få jobb i stället för att fortsätta gå i skolan.
Via arbetsförmedlingen fick jag ett springpojk-jobb på ett av Skellefteås konditorier.
Det var tuff tillvaro för denne tunne och kortvuxne 15-årige kille.
Arbetstiden var på den tiden 48 timmar per vecka, ofta övertid och med en arbetsvecka som kund sluta på 60 timmar - och inte en krona i övertidsersättning.
Lönen var 165 kronor i månaden plus fri lunch. Semestern tre veckor men bara två veckor på sommaren och en på vintern.
Bageripersonalen var av en glad och skojfrisk sort som gjord att jobbet ofta blev trevlig.
Kunderna var oftast från en lite högre samhällsklass och noga med titlar. Dit fick springpojken leverera varor som glasstårtor i isfyllda plåtbehållare som springpojkens alltid skulle fylla på.
Ju finare familj desto senare leverans på aftonen. Men ofta fick jag bra med dricks, som förbättrade de låga lönen.
Ja, så kunde det vara på första jobbet för en nykomling på arbetsmarknaden på den tiden Kallt att köra packmoped på vintern var det också.
Kanske det låter främmande för dagens unga att börja jobba när man bara är 15 år då de numera går i skola till dess man närmar sig 30.
Mot den bakgrunden kan tacksamhet för det som varit, blandas med både förväntan och oro för framtiden.
Visst finns det skäl till eftertanke när jag tänker tillbaka Det var inte bara ”så fel” hur det var då, men allt var inte heller bättre förr.
Men det är nog fler än jag som saknar den optimism som fanns på 1950-talet, en tid när allt skulle bli bättre. Ja, det var så man tyckte då.
So long, gamla goda tider!
Ju finarefamilj desto senare leverans på afton. Men ofta fick jag bra med dricks.