När min farfar fyllde 75, tyckte vi som var unga på 1950- och 1960-talen att han blivit jättegammal. Jag minns honom som ensam änkeman på ett ålderdomshem, hur han varje söndag efter högmässan satt på en stol i entréhallen, stödd på sin silverkrycka, väntande på att vi skulle komma och hämta honom till oss på kyrkkaffe
Han brukade sitta med hatt och rock på sej, smågnolande och titta ut genom den glasade entrédörren där han kunde se alla som kom till boendet.
När min pappa kom med bilen reste han sig och kom ut innan bilen stannat på parkeringsplatsen. Besöket betydde mycket för både honom och oss. De söndagar vi hade annat för oss blev han både besviken och lite ledsen och hade svårt att förstå att vi inte kom.
Nu har jag själv kommit upp farfars ålder, bor kvar i villan tillsammans med hustrun, har vänner och barn runt omkring mig, har dessutom skaplig rörelseförmåga och fortfarande klarar av underhållet av hus och tomt.
Då kan man sända en tanke till farfars generation och hur slutkörda de var i den här åldern. Om de ens levde då.
Men visst märks åldern. Jag ser ibland på de yngre barnbarnen, hur de rör sig på ett sätt som man inte skulle våga numera. Inte har de några problem att springa nedför en trappa utan att hålla sig i ledstången inte!
Och så var det där med minnet - inte att förglömma. Vad heter han som bor… var det nu är, han har en dotter som jobbar med… hon som har… du vet?
Men trots allt så får man vara glad att man än så länge hittar hem och att huvet är upp och fötterna ned.
Det har varit en positiv upplevelse att få vara med om 75-årsdagen och en trevlig erfarenhet.
Välkommen efter!
Ove Vikdahl