Kan det vara ett tecken på åldersnoja? Jag har skaffat mig en moped som är 58 år gammal, en Monark. Har stökat upp den, lackat, renoverat och fått den i körbart skick.
Nu ser den ut nästan som ny med ljusblå originalfärg med vita däcksidor som det var på den tiden, 1961. Nu blir det inte mycket kört med den, bara någon tur runt kvarteret, sedan får den stå i cykelskjulet dit jag ofta går för att provstarta den. Drömma mig tillbaka till ungdomens dagar, när vi pojkar åkte omkring på stan med våra mopeder och tittade på flickorna som gick omkring på trottoarerna. Då var man för blyg för något mer än att titta.
Här om dagen stod det en 1951 års Ford Taunus på en parkering vid en bensinstation och då klack det till bröstet på mig igen. Min första bil var nämligen just en sådan bil. Min var i ett erbarmligt skick. Svårstartad, slut motor som drog massor med olja, glapp i styrleder, tungtrampade bromsar och rostig i golvet. Men den var min och den gick att köra – om än försiktigt.
Suck, vad vore livet utan dess fantasier och drömmar?
När jag såg den här gamla Taunusen gick pulsen upp och fantasin började komma upp i farliga nivåer. Tänk om man skulle göra som med mopeden? Ett problem är dock min mera förståndiga hustru. Hon anförde ett flertal orsaker till att avstyra förverkligandet av mina drömmar. Var ska du ha den? Den kommer bara att orsaka dig sömnlösa nätter! Jag kommer nog inte att våga åka i den. Det blir nog dyrt att renovera den! Du får väl nöja dej med din gamla moped. Och så vidare.
Jaja, hon har säkert rätt i sina invändningar, tyvärr. Men de farliga tankarna har svårt att lämna mig ifred ändå. Kan det inte finnas någon smygväg hos någon bekant på nåt sätt? Drömmen ligger kvar än så länge som ett duntäcke om kvällen.
Suck, vad vore livet utan dess fantasier och drömmar?
Men nu tillbaka till verkligheten, koka en gröt och sedan ut för att måla ett altanräcke. Det blir nog bäst så.
Brumbrum!
Ove Vikdahl