För många år sedan hade dansbandet jag då spelade i ett gig i inlandet. Lokalen var ett gammalt Folket hus som nu tjänstgjorde som någon slags mittpunkt i bygden.
Före oss spelade ett nystartat gäng glada, och mycket duktiga, revyamatörer (som om vi var något annat!) från Risliden. De skulle spela en timme, sedan skulle vi ta hand om dansen.
När vi klev upp på scenen insåg vi snabbt att den stora skara människor som rockat loss med revygänget inte visade något större intresse för oss. Fort droppade folk av och efter tre-fyra danser var där två par som trampade förbi lite då och då, och efter någon timme så försvann även de.
Vi hade en snabb överläggning men beslöt oss att fortsätta, vi hade ändå fått betalt. Discot från övervåningen dunkade på, men störde oss inte så mycket.
Kvällen blev underlig. Vi hörde emellanåt hur folk kom och gick från discot och vid 12-snåret tystnade även det och det var bara vi kvar.
Förutom slamret från kaffekopparna inne hos personalen så vare sig såg eller hörde vi en enda människa, men vi kämpade tappert vidare.
Gamla låtar med lite längre speltid plockades fram, en och annan kördes på ”ru” och på det stora hela var kvällen ett bra reptillfälle.
Till sist blev det så dags att annonsera kvällens sista dans. Vi sjöng smäktande By the time I get to Phoenix följt av ledmotivet från Mash, och så var det var över. Då hör vi till vår förvåning en applåd!
Två personer sitter alltså i kvar. De har suttit där i caféet hela kvällen, lyssnat, druckit någon öl och haft en bra kväll.
Vi måste ha sett ut som fyra små fågelholkar när de tillsammans med personalen vandrade förbi oss och vinkade adjö med orden ”Lås dörrn och häng upp nyckeln.”
Sedan har vi spelningen på Royal i Ånäset.
Men det är en annan historia…
Torbjörn Häggmark
Förutom slamret från kaffekopparna hörde vi inte en människa