Regnet öser ner och vägen hem är lång från tunnelbanan. Klockan är nästan sex på kvällen efter en lång jobbdag i staden. Huvudet dunkar, fötterna ömmar och magen kurrar. Du väntar i dimman på att rött ljus ska bli grönt.
Du traskar i blött gräs. Ja, gräset är alldeles grönt här i januari, inte alls som hemma. Hemma, ja. Hemlängtan bildar en liten ångestklump i magen. Nej, du får inte tänka på hemma. Inte nu. Du ökar takten för du vill bara undkomma alla världens oljud nu.
I trapphuset springer du upp för alla stegen och trycker med kraft in nyckeln i hålet. Tystnad. Äntligen. Men efter ett tag blir tystnaden till ensamhet. Du försvinner lite in i fotografiet på byrån. Ett fotografi av dig och din lillasyster. Undrar vad hon gör nu. Magen kurrar till, men soffan är för bekväm, för omslutande.
Du blundar och försvinner in i tankar. Tankar som blir drömmar. Du drömmer om oväder, jordbävningar och tornados. Du springer, men vinden hinner ikapp dig, fångar dig och piskar hårt mot din kind.
”Hey babe.” Du slår upp dina ögon och inser att det enda som ligger mot din kind är en varm hand. Du stirrar upp i ett par bruna varma ögon. Oron i magen släpper och ett leende kryper fram i ditt ansikte, mot alla odds.
Han håller kvar din blick och du känner dig plötsligt allt annat än ensam. Han bäddar in dig i en lurvig filt och ber dig stanna där till dess han lagat mat åt dig. Med nyfunnen energi springer du efter honom, hoppar upp i hans famn och kysser hans väldigt kalla läppar.
Han har också sprungit genom piskande regn, han har också haft en lång dag. Ändå står han där vid spisen och insisterar på att du ska ligga kvar och hålla dig varm. Du tänker på hemma. Ja, vänta tills de får se hur kär du är.
Jasmine Said
Du springer fram ochhoppar uppi hans famn.