Det jag älskar med jobbet som journalist är alla de hundratals människor jag möter. Ledsna, glada, arga och tacksamma. Varje möte är unikt men det är klar att vissa sätter sig lite extra djupare än andra. Det kan vara alltifrån personligheten, till historien, omständigheterna eller bara ett litet, litet citat.
När det kommer till det sistnämnda så behöver det inte vara något storslaget precis. Det kan vara någonting som bara är väldigt oväntat eller någonting som får en att tänka till lite extra. Det citatet som jag för tillfället tänker på var nog lite mer av det sistnämnda, men framförallt var det en sådan där gång som fick mig att öppna ögonen och se världen från ett annat ljus än vad jag normalt är van vid. Ni vet det där fina gyllene ljuset, och inte det bistra och grå.
Personen jag pratade med hade bara bott i Skellefteå i några månader och var minst sagt förtjust i staden och pratade om platser som i mina öron var minst sagt bekanta. Men det var när hon nämnde den gula bron vid Älvsbacka jag märkte hur glädjen lyste upp hennes ögon. ”Jag älskar den bron”, sa hon och jag frågade varför det var så. ”Den är otroligt fin och om man tar en promenad längs med älven, och det är rätt ljus, så kan man se hur den gula färgen reflekteras i vattnet under den. Det ser ut som en är gjord av guld då. Det blir en gyllene bro”.
Jag hade själv aldrig tänkt på det förut, men nu har bilden etsats sig fast på näthinnan och varje gång jag går mot bron ser jag den gyllene färgen i vattnet. Att det ser ut som om bron är gjord i guld är nog inte det som är så speciellt för mig, utan det är snarare minnet av henne. För varje gång minns jag hennes ord. Hennes glädje i det lilla, det där som jag sett nästan varje dag men ändå inte reflekterat över.
Lina A Andersson
Att det ser ut som om bron är gjord i guld är nog inte det som är så speciellt för mig.