Nu har det lugnat ner sig, men jag kan inte sluta tänka på dem. De där rackarns björnarna som verkar finnas lite överallt i våra skogar. Annat var det när jag var liten. Då höll björnarna sig på hjortronmyrar långt borta i ingenmansland. Men inte nu längre. Nu syns de alldeles för nära mina trakter för att jag ska känna mig bekväm. Jag är faktiskt övertygad att det ligger en nalle och lurar i nått dike nära vår sommarstuga i Långviken. Förmodligen redo att ställa sig på två ben och anfalla mig om jag skulle få för mig att ta en skogspromenad.
Så jag låter bli. Den där skogspromenaden alltså. För man vet aldrig. Det vore förfärligt onödigt att bli uppäten av en björn nu när jag äntligen är på hemmaplan och vill njuta av familjen och den svenska sommaren. Men tänk om jag trots mina försiktighetsåtgärder skulle få närkontakt? För att vara lite extra förberedd har jag googlat. Vad gör man när en björn anfaller? Jag fick flera bra tips.
Om björnen kommer emot dig och ställer sig på bakbenen betyder de oftast att den är nyfiken. Börja backa. Gärna diagonalt. Fast det känns lite si så där. Den har förmodligen tagit sin första tugga av mig under tiden som jag är upptagen med att hålla reda på om jag backar diagonalt eller rakt bakåt. Så det går bort. Att spela död lockar inte heller. Spela och spela föresten. Möter jag en björn dör jag nog av skräck. Och då vore nog min googling ganska betydelselös.
Man kan också vara förebyggande och hänga en bjällra runt handleden. För att skrämma björnen så den håller sig undan. Men vad händer om björnen hör bjällran och tror att jag är en ren? Den kanske sätter fart mot bjällran och ser mig som en festmåltid. Så jag struntar i bjällran också.
Faktum är att jag nog ger sjutton i alla tips och nöjer mig med promenader broarna runt. För inne i stan finns väl ändå inga björnar. Eller?
Lena Långdahl
Den kanske sätter fart mot bjällran och ser mig som en festmåltid.