Foto: Gr tt, Vegard Wivestad.
Inför höstens skolstart dyker minnen av mina tidigare elever ofta upp. Kolleger emellan brukade vi säga att ”man lär så länge man har elever”, och det är verkligen sant. Genom åren har jag träffat glada, sorgsna, duktiga och vilsna barn och ungdomar, och några har lärt mig mer och satt djupare spår än andra.
Som lågstadielärare på 80-talet hade jag en liten pojke som hade svårt för att lära sig läsa. Klassen var stor och tiden knapp, så jag frågade honom om han kunde tänka sig att läsa med mig 10 minuter under en rast. Då han älskade att spela fotboll, förstod jag att han gjorde en stor uppoffring när han sa ja.
På den tiden gick läsinlärningsmetoden ut på att lära in en bokstav i taget och enbart använda ord som innehöll dessa bokstäver. Detta gjorde att läsebokens texter ofta var både svårtolkade och krystade.
Jag satte mig vid hans bänk och slog upp boken med den nyinlärda bokstaven F. Texten löd: ”Far tar fil”. Vi ljudade tillsammans igenom orden och jag frågade min lilla elev vad det stod. Han tittade bara oförstående på mig och vi upprepade proceduren med samma resultat. När jag slutligen själv läste meningen för honom, tittade han uppgivet på mig och sa: ”Nää fröken, jag tror att det står kattskit”.
Hans ord blev en ”aha-upplevelse” och ett uppvaknande, och jag förstod att det gällde att istället hitta möjligheterna i hans egen erfarenhetsvärld. Jag frågade vad han ville att det skulle stå i läseboken och han sken upp och sa: ”Det ska stå att jag är världens bästa fotbollsspelare och gör många mål”.
Han lärde sig så småningom att läsa alldeles flytande och blev dessutom en mycket duktig målskytt. Jag vidareutbildade mig till speciallärare och sparade ordet ”kattskit” som ett mantra i min slitna frökenportfölj.
Christina Ohlsson
Nää fröken, jag tror att det står kattskit.