Som barn var jag aldrig särskilt intresserad av sommarlov. Det gick väl för sig att sola och bada med familjen ett litet tag, men efter några få veckor längtade jag tillbaka till skolan, fritidsaktiviteterna och vardagsmönstret. Jag kunde planera återtåget till skolbänken i flera veckor, där nytt bänkpapper och pennfodral matchades i minsta detalj. Idag är kanske min fingertoppskänsla för min yrkesrelaterade rekvisita inte lika exemplarisk, men längtan till det som kommer efter semestern känns igen. Visst, det kan nog hända att utmattningen efter ett års slit på jobbet är lite mer betungande än ett år av multiplikationstabell och gympapåse, och jag njuter i fulla drag av veckorna i sommarhuset och på resande fot. Men innerst inne längtar jag tillbaka till vardagen. Jag fruktar den dagen jag ska bli pensionär och lägga min kraft på mina mårbackapelargoner som jag för övrigt under den här semestern noterat växer bättre med hjälp av semestervattnaren än när jag är hemma och sköter dem. De förbaskade blommorna är den tydliga symbolen för att jag ska vara ute och tjäna andra, inte vara hemma och endast tjäna mig själv.
Den som längtar tillbaka till vardagen efter semestern är-förutom möjligen lite småkorkad- lyckligt lottad. Att ha ett jobb att trivas med och en vardag som fungerar där man känner sig allmänt förnöjsam är kanske den högsta formen av lycka. Allt annat är små detaljer, vardagen är det som formar våra liv. Med ens blir man lite ödmjuk och tacksam. Att längta till att semestern ska vara över är en förmån, något man önskar att alla kunde få känna. Så, när mina pelargoner är ståtliga året runt vet jag att något är fel, men så länge de håller sig lite halvrisiga vet jag att det mesta är riktigt bra. Det är dags att ta sig an allt vad hösten har att erbjuda och låta blommorna barka åt skogen.
Micaela Löwenhöök
En vardag som fungerar där man känner sig allmänt förnöjsam är kanske den högsta formen av lycka.