Julhets. Inte ens souvenirtomtarna kan ta det lugnt.
Det skulle ha varitminst tre, kanske rentav fyra, gånger så roligt om den 66-åriga tomtesamlerskan hade varit med. Men nu gick inte det. Som en ringa kompensation för hennes uteblivna resa hade jag utlovat ett gäng bilder från Santa Park i Rovaniemi. Rusade omkring som en tok för att inte missa en enda kitschig pryl med luva på. Åh, så hon skulle ha älskat att åka släde i tomtelandet och tänk så hon skulle ha njutit av vargylet i ingången och den gigantiska munken till kaffet. Gudomligt! Det skulle hon ha tyckt.
Sedan skulle det havarit bra om hon varit med även på annat vis, för det var länge sedan jag var utomlands senast. Julfanatikern är stockholmare och besitter en helt annan air av världsvanhet. Två tidszoner samtidigt, det klarar hon lätt.
När turistbussen korsade den svensk-finska gränsen vid Haparanda så dök det inte bara upp en finsk tulltjänsteman med hästsvans. Det dök också upp ett meddelande på mobilen. Automatsikt, och fullkomligt oombedd, hade Sonera tagit över och plötsligt visade klockan finsk tid. Den digitala bussklockan fortsatte att visa den svenska och så skulle det förbli hela resan var det sagt, för svensk tid var ju enklast för alla på alla sätt och vis. Utom för mig som raskt lyckades röra ihop svenska timmar med finska minuter. Detta ledde till att jag stod utanför bussen och väntade på reskamraterna i en hel, fullkomligt onödig, timme medan dessa var kvar inomhus och förlustade sig med den utlovade julshowen.
Efter att haspanatin souvenirbutikerna som bågnade av nyinflugna julkortsskrivande engelsmän, så bar det av hem till Svea igen. Gränsen passerades utan tullkontroll och på Stadshotellet i Haparanda väntade ett bokat julbord som skulle intas klockan 18.00.
När tiden var inne (en timme för tidigt förstås) satt en ensam utsjasad resenär i en ekande tom matsal. Inte en sillstjärt i sikte. Den finska mobiloperatören vägrade släppa greppet, trots att mobilen bevisligen befann sig på svenskt territorium.
Först dagen därpå, när vi anlänt till Ikea (var annars) slog klockan om till svensk tid och äntligen gick det att känna sig säker igen. Mejlade iväg bilderna till huvudstaden. Om mottagaren var ljusgrön av avund redan när jag for så blev hon nu grangrön i synen. Och så vitt jag vet så sitter färgen kvar där än.