Hos oss är ljuset hårdvaluta. Timmar, minuter, sekunder kontrolleras och analyseras noggrant. Vi håller stenkoll på solens vandringar över himlavalvet och hänförs likt myror på en sockerbit över sommartidens påverkan på våra liv. För några dagar sedan installerade vi sommartiden. Den första vardagsmorgonen sade jag, högt och tydligt för mig själv i bilen, "Tammefasiken, det är lika mörkt nu som för två veckor sen!". Alltid lika förvånad, alltid lika överraskad.
Man skulle tycka att jag nu, vid (snart) 53 års ålder, borde vara rätt förberedd på detta. Att ljusets, av fysikens lagar benhårt styrda, förändring inte borde vända min vardag upp och ner. Men det gör den. Av någon anledning finnes därinne i mitt bröst inte en tillstymmelse av källkritik eller faktakoll. Jag bara tar in det fantastiska och hänger mig gränslöst över det oerhörda som utspelas framför mina ögon, live, direktsänt, utan fördröjning. Ljusets närvaro, dess styrka, mängd, lumen, är beroende av solens höjd över horisonten!
Vilken sjuåring (eller kollega!) som helst skulle i detta läge, utan att tveka en sekund, likt Mr Spock (Vila i frid, Mr Nimoy!) höja ett ögonbryn och stilla tänka nåt i stil med "Idiot!!" Det kan jag leva med för jag vet att jag vet hur det är att vara sju år gammal, men sjuåringen vet inte ett smack om vad det innebär att vara (snart) 53!
Min mentala vandring längs ljusets varma färdväg leder mig än hit, än dit, men alltid på något vis till… sommarsolståndet. Detta ljusets högtid, denna puckel av solsken, denna obönhörliga… vändpunkt. För där vänder det och blir mörkare igen. Och mörkare … mörkare…
För visst finns det något självspäkande över att dagarna efter midsommar uttala orden "om sex månader är det julafton!"
Torbjörn Häggmark
Jag bara tar in det fantastiska.