”Batistuta, Hagi, Matthäus, Caniggia, Stoitjkov, Maradona, Romário, Baggio, Bebeto, Dunga, Klinsmann, Maldini, Koeman, Rijkaard.”
Jag listar alla storheter som var med i fotbolls-VM 1994 och skickar ett sms till en kompis.
Sedan mumlar jag något om att det inte är samma sak i dag.
Vem har vi nu? Ronaldo, Messi, Zlatan – och sen då? Det måste ha varit bättre förr.
Någon timma senare ser jag Brasilien mot Schweiz från VM i Ryssland tillsammans med min åttaåriga son. Nu ska jag lära honom allt jag kan. Men redan när spelarna äntrar planen är mina tankar omkullkastade.
Bredvid mig sitter istället en liten man med munläder. En soffkommentator med exalterande ögon.
Som lär mig allt han kan. Han rabblar namnen i takt med att landslagsmännen lämnar spelartunneln. Men det är inte bara namnen.
Stoichkov, Maldini och Dunga i all ära. Men det är nya tider nu.
Han vet hur långa de är, hur mycket de väger, hur snabbt de springer och i vilka klubbar de spelar. Jag har svårt att förstå. Jag gapar. Vad mycket han vet och lite jag kan.
När sonen har lagt sig smyger jag till mig hans senaste bok, ”Fotbollens största stjärnor.” Den är rekommenderad för barn.
Men jag tror att det är en bok även för 39-åringar. Jag läser om Gareth Bale och youtubar walesaren. Jag intresserar mig för Neuers räddningar i Champions League-semifinalen mot Real Madrid 2012.
Allt känns mer intressant. Luckor fylls igen. Nu kan vi soffkommentera ihop.
Samtidigt spelar vi match i vardagsrummet inspirerade efter Ronaldos hattrick mot Spanien. Jag skriker i extas att jag är Neymar när jag tunnlar min son och skjuter den mjuka inomhusbollen i krysset i det mål vi skapat mot ena väggen.
Min son knyter näven efter en tvåfotsdribbling och visar mig sin rygg som bär namnet Messi, i den Barcelona-tröja han fick i en turistig affär på Cypern förra året.
Stoichkov, Maldini och Dunga i all ära. Men det är nya tider nu.
Det är så här man bondar med sin son och förstår att mycket har blivit till det bättre.
Jonas Andersson