Folk frågar mig ibland om det är svårt att få ihop en krönika. Oftast svarar jag nej. Orden kommer liksom till mig i huvudet och sen gäller det bara att få ner dem på papper.
Men inte den här gången, det har liksom varit återvändsgränd. Jag fick tips om att beskriva när jag var på kurs i Stockholm med jobbet. Om det komiska i hur rädda vi var, flera riktiga lantlollor i storstaden.
Jag hade kunnat beskriva hur den ena lantlollan tyckte att vi hade bokat hotell i ett ghetto, att hon låste in sig på hotellrummet och åt päron medan hon bedyrade att hon minsann skulle bo på Drottninggatan nästa gång.
Själv tyckte jag att Medborgarplatsen kändes ”safe”, men blev kallsvettig av att lämna gröna linjen för den fruktansvärda blåa.
Jag var rädd hela tiden och lyckades knappt hitta ut från stationen. Och alla råttor som jag var rädd att träffa på under morgonjoggen!
Allt detta hade jag säkert kunna spetsa till, men utifrån vad som inträffade tre dagar senare så finns det inget komiskt i vår rädsla. För oavsett vår fantasi så hade ingen av oss tänkt tanken att vi skulle vara rädda när vi besökte affärer på Drottninggatan.
Jag hade också kunnat beskriva mitt komplicerade förhållande till april. Hur jag redan i mars börjar längta efter gummisulor mot asfalt, ljusa kvällar och påskväder. För att sedan, år efter år, bli brutalt påmind om att vi inte alls gillar varandra, jag och april.
Jag hade kunnat beskriva min känsla av att hela april bara luras, att asfalten som jag längtat efter är dammig och grusig precis som hallen, köksfönstren och resten av hushållet.
Att den ljusare årstiden avslöjar alla sprickor i fasaden, både bokstavligen och mentalt och att instabil väderlek gör mig vansinnig. Men sedan drabbas vänner av olycka som gör vädret till en världslig sak, och eftersom det redan är maj så känns april lite förlegat.
Återvändsgränd!
Lotta Johansson
Ljusare årstid avslöjar alla sprickor i fasaden, både bokstavligen och mentalt.