Foto: ADAM BUTLER.
Jag minns första gången jag såg filmen Notting Hill med världsberömda Julia Roberts och Hugh Grant i huvudrollerna. En känd skådespelerska möter en blyg och tafatt man som jobbar i en bokhandel bara några meter från sin lägenhet med den kända blåa dörren.
Samma bokhandel som det legendariska citatet yttrades: "I'm just a girl, standing in front of a boy, asking him to love her." Många år senare promenerar jag hänfört längs Portabello road. Doften av crepes och nutella får det att vattna i munnen tills resten av den berömda gatan absorberar all min uppmärksamhet. Jag drar mina fingrar lätt över gamla fjäderpennor, dagböcker, tavlor, briljanta maskeradaccessoarer och massa andra materiella under. Notting Hill skiljer sig drastiskt från de flesta ställen jag dagligen upplever i London. Folk rusar inte lika mycket, trafiken är inte lika omtumlande, gatorna är renare och jag lägger till och med en kommentar om hur tyst det är till ett kärt sällskap. Och visst är det tyst, för att vara London vill säga. Pressen och stressen är för tillfället som bortblåst och inte ens regnet som börjar falla ner kan ändra på det. I slutet av vägen skymtar vi en blå dörr. En blå dörr till en lägenhet där karaktären Anna Scott finner den ultimata undanflykten i armarna av en ny kärlek som inte bryr sig om hennes namn eller hennes livs åstadkommelser. Jag kunde inte öppna den dörren, men min undanflykt stod jag redan hand i hand med. Min alldeles personliga undanflykt av sprakande färger när resten av världen känns alldeles grå. Kvällen närmar sig och det blir dags att återvända. Om jag återvänder för att kasta mig över stängslen mitt i natten för de vackra men privata trädgårdarna i Notting Hill förblir oklart. Det är ju trots allt olagligt.
Jasmin Said
I'm just a girl, standing in front of a boy, asking him to love her.