Karriärcoachens logg: Del 83.
Hej på er. Jag har blivit femtio, fått en tavla, högt blodtryck och kollegor. Tavlan, föreställande karaktäristiska drag hos undertecknad, är målad av en god vän i Umeå och finns att bese på mitt kontor där den skapar sitt eget galleri ovan soffan. Under kvällen för firandet med goda vänner, dito mat och dryck på lokal restaurang, frotterades det hejvilt mellan olika grupperingar av vänner från förr, nya vänner från grannskap, barnens kompisars föräldrar och vi som funnit varandra via yrkesmässiga vägar.
Lagom inför tillställningen får jag också veta att riktigt högt blodtryck inte är att leka med. När testande läkare spänner ögonen i en, hytter med pekfingret och ordinerar absolut träningsförbud, ovillkorlig vila och omedelbar pillerkur så lyssnar man. Kan dock inte låta bli att känna en liten tillfredsställelse över att ha en direkt mätbar åkomma. Maskinen mäter och ger facit. Inte som hos optikern ”bättre så - eller så?” när allt är ganska samma. Min femtioårspresent till mig själv blev en alldeles egen blodtrycksmätare. Okynnesmäter lite då och då. Resultatet blir bra eller dåligt oavsett vad jag själv tycker. Träningsuppehållet är dock påfrestande för alla inblandade ...
”Att i februari ha hela årets halva budget intecknad är riktigt dejligt.”
Som egenföretagare har jag varit ensam under många år, men nu begåvats med kollegor. Hade glömt bort hur kul det kan vara. Ett konsulterande, nationellt halvtidsuppdrag på årsbasis, med frågor som jag både kan och vill jobba med är lyxigt. Vi kollegor delar tankar, hjälper varandra med case och ska åka till Vemdalen tillsammans. Att i februari ha hela årets halva budget intecknad är riktigt dejligt. Det ger ro.
Att jag sen har fest där ingen är under 37, fått klippkort i vården, gillar en tavla mer än en back pilsner och jublar över trygghet känns lite knöligare. Åtminstone till 50 procent.
Stefan Berg