Onsdag för två veckor sedan skulle jag flyga hem till Skellefteå. Kvällen innan var det en stor korridorfest och sedan utgång på en av Uppsalas nationer.
Kanske inte en jättebra idé om man har ett tidigt flyg dagen efter, men en av mina amerikanska kompisar här i Uppsala hade några av sina vänner från USA på besök, och det ville jag inte missa.
Till ingens förvåning, utom min egen, försov jag mig och vaknade alldeles för sent.
Flyget skulle lyfta kl 11.50 och klockan stod på 10.20. Det skulle kräva extrem effektivitet om jag skulle hinna i tid, så jag slängde mig ur sängen och lyckades mot förmodan stå vid hållplatsen nedanför mig tio minuter senare.
Självfallet så var bussen sen och kom inte förrän 10.35. Det gick en pendel om 15 minuter och det var typ exakt så lång tid det brukade ta att åka buss in till centrum.
Men universum bestämde sig för att jobba mot mig och bussen stannade på varenda hållplats, och åtminstone hälften av alla passagerare skulle betala med mynt.
Väl framme stod klockan på 11.55 så pendeln var borta och det var en 55 minuter kvar till att planet skulle lyfta och jag var aningen panikslagen. Taxi var min sista utväg.
Taxichauffören lovade att ta mig till Arlanda på max en halvtimme, vilket i sig lät helt otroligt, men hör och häpna, jag stod vid terminal 4 inte ens 20 minuter senare.
Ni skulle sett honom köra, det var som att se en duktig artist måla, det var ögonöppnande. Genvägar och effektivt utnyttjande av omkörningsfältet.
Det var nästan så att jag gick in för att ge honom en kram, men det hade inte varit särskilt norrländskt, så jag nickade istället, han nickade tillbaka och rullade sakta ut från parkeringen på väg till nästa människa i nöd.
Vilken vardagshjälte alltså.
Vad har jag lärt mig från detta då? Jo, att alltid åka med taxibolaget med blåa bilar i Uppsala.
Då gör det inget om jag försover mig.
William Johansson
i skulle sett honom köra, det var som att se en duktig artist måla.”