Förra måndagen kom jag hem till Skellefteå efter ytterligare en mer eller mindre framgångsrik termin på Uppsala universitet.
Jag kommer att spendera merparten av sommaren här ”hemma”, och det känns väldigt skönt, ta lite ledighet från plugget och slappna av.
Vilket egentligen inte alls är vad som kommer hända eftersom jag ska jobba heltid i princip hela sommaren.
Men jag kan låtsas som att det ska bli en fridfull och avslappnad sommar.
En av de första frågorna jag får från i princip alla som inte sett mig på ett tag är ”Hur känns det att vara hemma?”, och jag brukar svara rätt lika varje gång, att det givetvis är superskönt, sedan brukar jag retsamt lägga till att det är lite kallare än vad jag minns det som.
Jag kan berätta att jag får exakt samma reaktion varenda gång, utan undantag. Nästan innan jag ens hunnit säga klart meningen så får jag höra:
”Jo, men det har varit väldigt varmt.”
Men finns det verkligen inget bättre att vara stolt över än vädret?
Jag tycker det är lika roligt varje gång. Det känns väldigt typiskt Norrland, lite lätt lokalpatriotisk inställning till hemorten.
Det är väl inte så konstigt att känna sig stolt över sin hemort, det gör väl alla människor, men finns det verkligen inget bättre att vara stolt över än vädret?
Av alla saker man kan sticka ut näsan för att försvara vår kära stad och vårt kära län, måste det verkligen vara just värmen?
Jag har stött på denna patriotism ett flertal gånger sedan jag kom hem, och det känns som att det alltid är över de löjligaste sakerna.
Vädret, bensinpriser, menyn på Max, nu hittar jag egentligen bara på, men det är typ dessa teman på varje chauvinistisk åsikt jag stött på.
Då tänker jag såhär, om du ska vara stolt över din hemort, var det i alla fall på rätt sätt. Det finns massor med fina, och betydelsefulla grejor att vara stolt över i Norrland.
Höj rösten för kulturen, folket eller naturen istället så slipper vi, om inte annat, en del av vädersnacket.
William Johansson