Vi alla är unika på våra egna sätt, men jag tror tanken har slagit alla. "Finns det någon exakt som mig där ute? Finns det någon som tänker likadant som jag? Finns det någon som känner likadant som jag?" Man försöker förklara tankar och känslor för alla sina närmaste vänner men i slutändan kan det ändå kännas som att ingen riktigt förstår, inte till 100 procent i alla fall.
Ibland så känner vi oss så annorlunda på insidan att vi håller det helt för oss själva, i rädsla av att omgivningen skulle döma oss. Den lilla bördan föll från mina axlar dagen jag träffade en av mina finaste vänner. Hon visste mitt namn, jag visste hennes. Allt vi hade hört om varandra var långt ifrån bara positivt och oddsen att vi skulle finna någon form av vänskap var väldigt, väldigt låg. Men så händer det något sekunden vi tar varandra i hand och möter varandras blick. Det lyser till i hennes ögon och jag känner mig ovanligt glad. Hand i hand rusar vi iväg och börjar entusiastiskt prata om allt mellan himmel och jord. Vi inser snabbt hur lika våra perspektiv är. Hon tittar på mig, jag tittar på henne och vi båda vet vad varandra tänker, därefter agerar vi och som partners in crime lyckas vi. Efter att ha slagit ihop båda våra impulsiva sidor vaknar vi dagen efter långt ute mitt i ingenstans. Vi ser fält så långt ögonen kan nå och höga stängsel längs E4:an. Att hitta en buss där var som att leta en enhörning. Så vi kastade oss över stängslen och sprang ut på vägen. Jag och min likasinnade vän lyckades lifta tillbaka till stan och där käkade vi korv i morgonsolen och delade på en fanta. Vi tittade tillbaka på den händelserika kvällen och visste att vi hade så många minnen framför oss tillsammans. Pusselbitarna hade fallit på plats. Och det var berättelsen om hur jag och Felicia Fahlgren träffades.
Jasmine Said
Vi inser snabbt hur lika våra perspektiv är.