Ni vet hur det är när man sitter där och i-landsproblemen hopar sig, de där trilskande byxbenen som all annan tid fladdrar runt fötterna när vi går, men som klamrar sig fast runt våra fotleder när vi vill ta av byxorna.
Eller när fjärrkontrollen inte kan hållas nonchalant i högerhanden bakom armstödet på soffan när man vill byta kanal. Eller den där stora, härliga ljusugnsbrödsmackan man vill mumsa på som smulas sönder i småbitar när man smörar den, för att inte tala om när mjölken är slut!
Alla dessa tillfällen då världen liksom gaddar sig samman mot en och man känner sig sådär kränkt som bara en vit, medelålders, heterosexuell cis-man kan göra.
Då kommer den obeskrivliga stunden när allt faller på plats, inget kan störa, utan livet bara flyter i en oändlig ström av lugn, harmoni, balans och lycka. Jag pratar naturligtvis om vårens första utehäng.
Visst drog vinden lite snålt runt armarna och knäna när vi satt där på farstutrappan, men det märkte vi inte, jag och katterna. Vi bara satt där och njöt av solen, värmen och fågelsången.
Frasse och Zappa visste inte tills sig av glädje att jag äntligen hittat vägen ut för att sitta där med dem. Den ena kråmade sig och den andra buffade på handen. Det markerades, slickades och buffades lite till.
Dörren stod på glänt så Zappa kunde till sin stora glädje springa in och ut som han ville. Frasse tog en promenad runt gräsmattan, inte så lång, innan han återvände och påpekade att han inte fått frukost.
Allt detta till ackompanjemanget av storspovar, koltrastar, svanar, tranor, 328 olika arter av småfågel och var där minsann inte en knipa också?
Då är det få problem som kan hålla sig kvar och det lugn som sprider sig från magen och utåt i kroppen gör man orkar ett litet tag till.
Torbjörn Häggmark
Då kommer den obeskrivliga stunden när allt faller på plats, inget kan störa.