Ett mejl dimper ner i min postlåda, det är från vår nyss anställde IT-ansvarig och brevet börjar enligt följande:
”Hej Mikael. Du har blivit uttagen att ingå i den pilotgrupp som nu ska vara första styrkan ut i vår nya satsning på digitalisering.”
Jag kan inte låta bli att små skratta för mig själv när jag läser mejlet och min första tanke är, hur tänkte de nu? Jag ringer vår IT-ansvarige och börjar en lång utläggning.
Hur tänkte du nu när du väljer att ta in företagets ende data-analfabet i ett digitaliseringprojekt?
Vet du inte att du har skickat inbjudan till en av de som ibland, internt, omnämns som dinosaurie?
Om jag är helt obegåvad när det kommer till datorer och dataprogram? Nej, inte alls utan vad det handlar om är intresse, eller rättare sagt, avsaknad av intresse.
Jag kan inte rå för det. Men jag har aldrig hoppat av glädje över den allra senaste modellen av mobiltelefon.
Jag har inga appar för att hålla reda på mitt liv, och jag har definitivt inga appar för att andra skall kunna hålla reda på mitt liv. Jag tycker helt enkelt att det är trist och tråkigt.
Och jag tycker också det är alldeles förfärligt att människor ibland är mer upptagna av det som händer i deras mobiltelefoner istället för att prata med varandra på jobbet eller vid middagsbordet.
Av ren och skär envishet kan jag fortfarande nås via riktnumret 0910.
Man skulle kunna säga att jag börjat utveckla någon form av anti-hållning mot all den teknik som förväntas göra mig anträffbar vid alla tidpunkter på dygnet.
Av ren och skär envishet kan jag fortfarande nås via riktnumret 0910 till en apparat som fortfarande kräver koppartrådar.
Och så fortsätter jag utan att få ett enda mothugg från personen i telefonluren.
Och när jag till slut tystnar så är den enda kommentaren:
”Förstår du nu varför jag vill att du ingår i pilotgruppen? Fixar du detta, då gör alla andra det också!”
Mikael Karlsson