Januari 2011. Regnet öser ner i regnskogen i Monteverde, Costa Rica. Det har regnat oavbrutet sedan vi kom för några dagar sedan och inte ett klädesplagg är torrt. Det är frågan om när och inte om grejerna i väskan ska börja mögla, men vi kör på i alla fall och tar oss bland annat an höghöjdsbanan med kilometerlånga ziplines.
150 meter ovanför marken, fasthakad i en gammal och oljig zipline, knackar rädslan på. Jag är livrädd och vågar inte titta, men sedan tänker jag att om allting rasar så blir döden ögonblicklig – och min kompis Elin, som jag är ihopspänd med, kommer göra mig sällskap till den andra sidan. Det låter kanske helt stört, men vetskapen om att jag inte är ensam ger mig mod att öppna ögonen och blicka ut över en dimmig och regnig men väldigt fascinerande omgivning.
Juni 2016. Regnet ligger i luften, men än så länge är det uppehåll i Varuträskskogen. Det har regnat i stort sett oavbrutet det senaste dygnet och det är frågan om när och inte om det ska börja igen. Men vi kör på i alla fall och tar oss an höghöjdsbanan som planerat.
Vi är delvis samma gäng som trotsade höjder och rädslor i Costa Rica fem år tidigare, nu är vi bara fler och utmaningarna likaså. Om höjderna var mer hisnade på andra sidan jordklotet, så är utmaningarna större i Varuträsk. Här räcker det inte med att bara åka ziplines, här måste man också ta sig steg för steg alldeles själv.
En kompis börjar hyperventilera, en annan vill klättra ner från stegen, men tack vare pepp och goda ord hittar alla till slut mod att fortsätta och fullfölja. För så är det: vi är alla mycket modigare än vi tror, både när det gäller triviala saker och riktigt stora beslut. Och om rädslan trots allt gör sig påmind så betyder det så mycket att ha en vän som ropar uppmuntrande – eller en vän som är beredd att följa med dig i fallet.
Vetskapen om att jag inte är ensam ger mig mod.