Bland mina bekanta är det ganska välkänt, jag har ett sjukligt begär efter fotogenlampor. Fråga mig inte varifrån detta begär kommer eller hur det uppstått, men så fort jag ser en fotogenlampa händer det något konstigt i skallen.
Det finns ingen hejd på mitt habegär och trots att det nu tryter om plats, både hemma och i sommarstugan, så hjälper det inte. Är det en äldre fotogenlampa så klipper jag till och oftast utan att tänka.
Så reaktionen var väl inte oväntad när jag i en av stadens second hand butiker snubblade över en fantastisk takkrona. Priset var otroligt lågt, bara 600 spänn, och här borde ju varningsklockorna ha börjat ringa men icke.
Väl hemma så började monteringen under stor tystnad och koncentration. Kättingar, länkarmar, motvikter och ljuspipor skruvades ihop och allt hängdes upp på en tillfällig krok i kökstaket. Ganska förnöjd slår jag upp en kopp kaffe, sätter mig vid köksbordet så jag på håll kan studera denna fantastiska skapelse.
Och det är väl ungefär i samma stund som den första kaffeklunken rinner nerför strupen som tankeverksamheten och det kritiska granskandet hinner ikapp.
"Verkar den inte otroligt välbevarad? Och vad är det egentligen för figurer på de snirkligt, gjutna, ljusarmarna?"
Insikten kommer samtidigt som kaffet åker i vrångstrupen.
"Va fasen, det är ju keruber som blåser sönder paraplyn som hålls av jultomtar!"
Lampan är helt modern och det är också nu som min annars så kärleksfulla sambo borrar kniven ännu djupare,
– Jag kan måla den röd och grön om du vill?
Jag har just köpt en av stadens tyngsta juldekorationer och det är bara att svälja stoltheten. Sambon får måla om den och förhoppningsvis kommer lampan att roa oss i många jular framöver. Kommer jag göra om samma misstag igen?
När det gäller fotogenlampor, med all sannolikhet!
mikael karlsson
Insikten kommer samtidigt som kaffet åker i vrångstrupen.