”Du ska se att nu kommer du inte att kunna lägga lika mycket tid på jobbet som tidigare. Det kommer att komma i andra, tredje kanske fjärde hand”. Orden som mötte mig uttalades i samband med att jag väntade första barnet och de mottogs inte positivt. ”Vaddå? Jag kommer minsann att vara en lika hängiven anställd som jag alltid varit” Jag kände mig påhoppad och förmodligen även en smula kränkt.
Så rätt de orden var. Och så rätt jag hade. Jag minskade tiden jag lade på jobbet markant och jag var minsann en lika hängiven anställd som tidigare. Jag hade ingen möjlighet att planera jobbet ner på molekylnivå och jag hade ingen lust att ta tid från kvällsmyset med lillen för att än en gång gå igenom morgondagens arbete.
Nå? Blev jag en sämre anställd? En oengagerad och oplanerad lärare? Sannerligen inte. Jag blev mer produktiv, jag nyttjade mina 45 timmar per vecka på ett mer effektivt sätt och jag blev en mer utvilad och konstruktiv medarbetare. Trots att jag numera tituleras arbetande småbarnsförälder.
Jag ser vänner och bekanta, släkt och familj, kollegor och framtida kollegor springa i full fart framåt utan att blicka bakåt. Och har det inte tagit stopp ännu så kommer det att göra det. Med en smäll. Pang!
Du sätter normen för beteendet. Det du gör speglas i andra. Om du arbetar dygnet runt, varje vecka, varje år, så signalerar du att det är det som krävs för att duga. Och, ingen kommer att tacka dig för det den dag du rusat för långt. Fundera på om det är värt det. Eller är ”good enough” bra nog? Kanske till och med bättre?
Om några veckor avslutas 2014. Hur vill du att ditt 2015 ska bli?
EFTERTANKE Ingen kommer att tacka dig för det den dag du rusat för långt