Det finns många, väldigt många, som skulle säga att jag är kräsen när det gäller mat. Och jag kan förstå hur de menar, jag gillar inte ”konstiga” saker, har inga stora gastronomiska krav och inget gigantiskt matkonto. Jag sparar och återvinner rester, räds inte bäst före-datum och har matlåda till jobbet nästan varje dag.
Men varje gång jag lämnar stan för en resa är det som att jag blir förbytt – då är det restauranger jag bokar in i första hand och i motsats till när jag är hemma så får det gärna kosta en del.
Förra helgen var jag till exempel i Stockholm. Två veckor tidigare hade jag bokat bord på en indisk restaurang för middag, bestämt vilken hamburgare jag ville äta till lunch och vilket kafé som borde besökas. Att ens ha tre planerade måltider på en dag är inget jag sysslar med.
När jag några dagar före resan via kartappen gick gata upp och gata ner i Vasastan där vi skulle bo snubblade jag över en hawaiiansk restaurang. Jag började möblera om i huvudet så att vi skulle hinna med ett besök där också, på en restaurang vars kök jag aldrig testat, men som i huvudsak består av fisk och varm frukt – två saker som jag inte gillar. Jag påpekar igen: Jag blir som förbytt.
Så här med facit i hand kan jag konstatera att det var värt att lägga både mycket tid och pengar på måltiderna. Till och med svärdfisken på hawaiirestaurangen gick hem smakmässigt, men timmarna innan hemfärd började jag ändå acklimatisera mig till mina vanliga, mer modesta matkrav.
Till middag blev det två femkronors-varmkorvar från Icas förbutik och på flygplanet hem en näve lösviktsgodis och medhavt kranvatten. Men där ovan molnen började också planeringen för nästa flygresa – och maten som jag ska äta då.
Snubblade jag över en hawaiiansk restaurang.