Ibland blir jag bara så uppgiven. Vi bor i ett av världens bästa länder, ändå är det mycket som brister. Saker som i mina ögon tycks vara självklara, men ändå blir det ingen förändring gjord. Allt tar sådan lång tid. Allt handlar om lagar och bestämmelser. Jag hör om barn som inte ens får hjälp av samhället med sina mest grundläggande behov. Att få andas verkar inte längre vara en mänsklig rättighet. Föräldrarna får ingen hjälp hemma och barnen tvingas flytta till särskilda boenden, för att det är ekonomiskt fördelaktigt. Sjukt!
Jag har många vänner som precis som jag, har en synnedsättning. Vi kan äta själva, klä på oss själva, gå på toaletten och andas... Att vi ska kunna få mer hjälp från ett samhälle som ibland inte ens kan erbjuda hjälp för de mest grundläggande behoven, känns väldigt långt bort. Jag tackar Gudarna för att jag har vänner och familj som ställer upp. Men alla har inte det, och i perioder av mitt liv har jag känt mig väldigt låst. Folk har såklart sitt. Jobb. Familj. Jag kan inte kräva att de ska lägga allt åt sidan för att hjälpa mig. Ibland har det känts som att jag fått en fotboja, som ett straff till ett brott som jag aldrig begått. Men inte i en månad, utan i år.
Jag kan inte få något särskilt ekonomiskt stöd för min synnedsättning. Ändå har jag svårt att hitta jobb. Jag kan få ledsagning två timmar i veckan. Och färdtjänst. Är glad att jag har färdtjänst, men i vissa andra kommuner är färdtjänstresorna begränsade. Jag antar att jag har tur.
Jag avskyr känslan av att vara beroende av andra, att behöva störa. Jag avskyr att det ibland känns som att jag måste be om ursäkt för min existens, i ett av världens bästa länder.
Som Kim Larsen sa: ”Jag kan inte förstå vad en regering ska vara bra för, om det inte är för att hjälpa de svaga. De starka klarar sig nog.”
Johanna Vetander