Foto: PONTUS LUNDAHL / TT.
Att ha levt i ett 47 år långt äktenskap sätter sina spår. Utan att säga så mycket vet vi oftast vad den andra tänker och vill. När våra tre barn hade lämnat boet fick vi på nytt lära oss att föra ett vardagssamtal på tu man hand. Ett uppvaknade som till en början inte kändes helt självgående.
Genom åren har vi slipat bort de flesta ojämnheterna, och uppgifterna i hemmet är rättvist uppdelade. Man skulle nog kunna säga att vi hjälps åt med det mesta, men jag får erkänna att man kan spåra en viss könsbevarande fördelning av uppgifterna. Jag har till exempel aldrig tankat bilen och han har aldrig städat kylskåpet. Oftast råder här hemma en stilla enighet och då jag har lätt till spontana påhitt så är det han, mittemot mig på livets gungbräda, som hjälper mig att hålla balansen.
Det är egentligen bara när vi åker bil tillsammans som vi kan bli riktigt irriterade på varandra. Vi är ofta oeniga om hur vi ska köra för att komma dit vi ska. Ett annat återkommande ämne är vilken väg som är kortast. Ingen av oss vill heller ha goda råd vid själva bilkörandet. Jag vet alldeles själv vilken växel jag ska köra på, och han vet lika självklart när det är dags att sakta ner farten före en kurva eller avfart.
Våra barn och barnbarn har uppmärksammat stämningen i bilen och vi har nu i present av dem fått en digital satellitkvinna på framrutan. Tydligt, bestämt och i god tid talar hon om hur vi ska köra för att hitta resans mål. Hon visar också den kortaste vägen och på minuten vilken tid vi ska komma fram. Helt plötsligt har vi förlorat två heta diskussionsämnen så nu återstår bara irritationsmomentet vid själva bilkörandet. Men det kommer väl att lösa sig när GPS-tanten på framrutan även tar över den detaljen.
Christina Ohlsson
Nu återstår bara irritationsmomentet vid själva bilkörandet.