Jag sågar av halvdöda kvistar från en buske som vuxit sig hög och vild över sommaren. Övriga kvistar river mig i ansiktet, i takt med att regnet strilar ner från håret och in i stövlarna tappar jag tålamodet. Vad är det som är så fint med hösten, väser jag till maken som tittar oförstående på mig. Men igår var det ju så fint ute, säger han och får mig att stanna upp.
Så intressant med saker som först är fina och sedan snabbt blir fula. Roar mig med att göra en lista över sådana saker:
Hösten – först vacker, sedan så himla grå, kal och ful innan snön kommer.
Blommor – många blir fula när de vissnar.
Snö – vackert när det faller, men kan snabbt bli fult när det omvandlas till slask eller blir färgat av kiss och grus.
Ett nystädat hem – kan vara rätt fint, för att på bråkdelen av sekund (nästan) bli fult igen.
Andra saker behöver längre tid på sig att gå från fint till fult:
Köksinredningen – som var top of the line för 15 år sedan ser nu luggsliten och halvdan ut.
Solariebränna – var också hett när köksinredningen var ny, men nu är det väl rätt fult att steka fläsket i konstgjord sol?
Snö – vackert när det faller, men kan snabbt bli fult när det omvandlas till slask eller blir färgat av kiss och grus.
Det fanns också en tid då det var fint att ha råd att köpa fika och bakverk på affären. Nu är det fult att endast ha köpesfika hemma. Det är till och med fult att fika överhuvudtaget.
På den motsatta listan, saker som först är fula och sen blir fina finns ju bland annat: fjärilar, bebisar (jo, de flesta är fula när de är riktigt nya), våren och Bellman (skrålande suput som blev en del av det svenska kulturarvet). För att inte tala om när man färgar håret hos frissan: först skitfult, men sedan (förhoppningsvis) fint när man kommer ut på andra sidan.
Inte lätt att hitta en röd tråd i vad som är fult eller fint, det kan ju ändras så fort. Antagligen ligger det i betraktarens öga, som så mycket annat. Vad tycker du är fint idag?
Lotta Johansson