Att de aldrig lär sig? Det är inte med stolthet jag erkänner att tanken ibland blir till en mening och att jag med viss förvåning låter den smita ut. Ofta handlar det om den ständiga diskussionen om skärmtid eller kvällsrutiner. Sönerna testar lyckan gång på gång - tester som sällan slutar väl.
Eller de där små tipsen som ”det kan blir kallt om du tar den där jackan.” Det fastnar lika bra som olja i teflonpannan och sedan slår tillbaka som en blixt från klar himmel när någon har frusit halvt ihjäl.
Det kan också handla om adepter som tror att mossiga lärare inte känner igen om man har hämtat en text från nätet eller producerat den själv.
Att du aldrig lär dig!?
Orden letar sig fram likt en viskning inne i mitt huvud en kväll när jag småsvär över en limpdeg som ”bara var att röra ihop” men som visar sig svämma över bunken och knäcka redskap och antagligen kommer bli till en katastrof efter gräddning. Jag kan inte baka!
Inte kan jag handha gröna växter eller annat levande som ska vakna till liv i maj och överösa min trädgård med prunkande prakt i juli, men jag försöker, och hittar något i fönstret ute i förrådet som troligtvis skulle vara en nedklippt pelargon som ska slumra sin sköna vintersömn, men som inte råkade bli nedklippt eller sövd och numera är ett monumentalt katastrofområde i fin kruka.
Att jag aldrig lär mig!
Men så börjar det lukta nybakat från köket, och jag tänker att det kanske är just i dag det händer.
Kanske är det just i dag som jag ska lyckas? Att gång på gång försöka med det omöjliga och tänka att det kanske funkar just den här gången måste ju vara kärnan i all utveckling – och kanske är det just därför som vi aldrig riktigt lär oss. Varken barn eller vuxna.
Limpan blev en succé. Just den där kvällen.
Att övervintra pelargoner får jag lära mig en annan dag.
Lotta Johansson
Kanske ärdet justi dag somjag skalyckas?