Då kom slutligen dagen som vi länge fasat för. Du, jag och mamma stod i väntrummet. Du, lika vänlig som vanligt, hälsade glatt på veterinären. Snabbt kunde det konstateras att du hade diabetes. Vi fick gå ut till väntrummet igen för att fatta ett beslut. Det skulle krävas operation och medicineringen efteråt skulle bli tuff. Det var 80 procents chans att bli blind. Veterinären sa att du led. Att du blivit så mager för att du inte kunde ta upp näringen i fodret, att du när som helst kunde falla i koma.
Om två dagar skulle du blivit tio år. Det är ingen låg siffra för en rottweiler. Hade du varit fem år yngre, hade det funnits garantier och då hade vi aldrig tvekat. Att vara hundägare kräver ett ansvar. Vi måste besluta om när våra älskade husdjur inte orkar mer. När de blir gamla och sjuka måste vi finnas där, så som de alltid funnits för oss. När dagen kommer och vi måste tänka ”Vad är bäst för djuret?” Då får vi inte vara själviska. Men det är svårt, det värsta med att vara matte, och det gör så fruktansvärt ont. Allt det där ville jag säga till dig, försöka få dig att förstå, men hur skulle det gå till när vi talar olika språk?
Jag strök din svarta päls. Tänkte på när du som en trekilos rottweilervalp slickade på min hand med din lilla rosa tunga. När du växte upp till en ståtlig ung hund. Fylld med mod, kärlek och arbetsglädje. Hur du förvandlades till en lugn och godmodig tik, med klokheten man bara kan se i en gammal dams ögon.
Jag och mamma ville inte visa oss ledsna inför dig. Men vem kan skiljas från vännen sin, utan att fälla tårar? Minnet av dig kommer alltid att leva kvar i våra hjärtan. Jag förklarar för min dotter att du nu är i hundhimlen, och vill så gärna tro på det jag själv säger. Att du nu springer över ängarna med vår gamla hund Chivas, och alla andra älskade husdjur som lämnat vår jord.
Nu är du en hundängel. A little piece of heaven.
Johanna Vetander Wallmark
När de blir gamla och sjuka måste vi finnas där.