Det uppstår en hisnande, salig känsla i det ögonblick då oroligt byts till roligt.
Det verkar som om dessa kontraster behöver varandra, som en slags motpol för att den överväldigande tacksamhetskänslan ska uppstå. Den som man får vid helt otippade positiva överraskningar.
Vid ideella insatser, till exempel.
Att jobba ideellt påstås vara omodernt, utdöende och uttryck som ”ingen gör någonting gratis längre”, hörs ofta.
Min definition av att arbeta ideellt, är att ha ett så stort engagemang att man gladeligen ger av egen tid och energi utan krav på ersättning.
Jag ingår i en grupp på sju personer. Vi är ideella kulturarbetare.
För ett par veckor sedan var det dags för slutspurten inför 60-talsveckans jubileumsfirande i Malå. Vi hade jobbat länge med förberedelserna och nu var det bara att stämma av. En och en halv vecka kvar. Allt under kontroll.
Plötsligt får vi veta: Allt är inte under kontroll. Vår viktigaste samarbetspartner som skulle ordna, mat, tält, toavagn med mera fått förhinder och tvingats backa ur.
Med ens känns det som om vi befinner oss till havs i små båtar utan åror.
Hur i fridens dagar ska vi klara detta? Telefonerna går glödheta. Vem känner någon som har det ena och det andra, vem kan hämta, köra. Vem kan ...?
Det är nu det sagolika inträffar: Folk hör av sig, vill hjälpa till. Lånar ut släpvagnar, hämtar grejor, tar ledigt från jobbet, man fraktar, bär stolar, bord, bygger tält och lånar ut prylar.
Frivilliga i alla åldrar strömmar till och alla är glada och hjälpsamma och alla vill samma sak: Att jubileumsdagen ska lyckas.
Och den lyckades.
Det är glesbygd. Det är samverkan på toppnivå. Det är konsten att förvandla oroligt till roligt.
Min slutsats av detta blir: Ideella krafter finns. Engagemanget går att väcka och viljan att hjälpas åt är starkare än vi någonsin anar.
Britta Stenberg
Med ens känns det som om vi är till havs i små båtar utan åror.