Det är intressant med namn. Det är ingenting vi är med och påverkar, om vi inte väljer att byta, men ändå så är det ju en väldigt stor del av vem vi är. Det blir en del av vår identitet.
Man kan gilla eller ogilla sitt namn. Jag trivs rätt bra med William och jag känner mig som en William. Det är ett rätt vanligt namn (googlade för att dubbelkolla, 53:e plats i Sverige 2017, och trodde det skulle vara vanligare). Det gör inte mig något.
Andra kanske har problem med att heta något som flera andra också heter, i ett samhälle där alla strävar efter att vara unika. Jag brukar säga att i och med att jag har ett rätt vanligt förnamn, så är det tur att jag har ett så väldigt exotiskt efternamn, nämligen Sveriges näst vanligaste.
Det kan också vara intressant att höra med sina föräldrar om vilka andra namn som låg på bordet då man döptes. Var det något annat intressant namn som du var på väg att bli döpt till. Låt i så fall det namnet rulla över tungan. Känns det bra? Hur långt ifrån var det egentligen att du blev döpt till det namnet. Hur skulle vardagen kännas då?
När jag föddes så hade mamma och pappa kommit överens om ett pojknamn och ett flicknamn, William och Lova. L-o-v-a, nej jag känner mig nog mer som en William trots allt. Men det var inte så säkert att de namnen var givna. Det var länge en öppen debatt, där mamma och pappa var öppna för förslag. Bland annat låg Charlie på bordet ett tag. Sen var det förstås den gången någon föreslog att Lucifer är ett fint namn.
Ja, det har hänt. Det var någon som helt ärligt tyckte att mina föräldrar skulle döpa mig till Lucifer. Mamma gapskrattade och förklarade för personen vem Lucifer är och om det verkligen var en bra ide att döpa barnet till djävulens namn?
L-u-c-i-f-e-r, hmmm, nej jag tar nog faktiskt William där också.
William Johansson
Det var någon som helt ärligt tyckte att mina föräldrar skulle döpa mig till Lucifer.