Foto: Hasse Holmberg.
Utanför ett litet vitt hus står det ett rullbord, inte alls nytt och inte det minsta fräscht. Grovsoporna kantar gatan och förkylningen som hösten har gett mig manar på mig, menar att jag borde skynda mig hem och lägga upp benen i en soffa. Jag tvekar mitt i steget och bestämmer mig för att stanna till, ta en titt och ta ett beslut.
Det är slitet. Visst. Det är gammalt och jag har en liten, eller snarare stor, känsla för hur mitt fynd kommer att emottas hemma. Jag trotsar känslan, går uppför den lilla trappan och ringer på ringklockan. Damen som öppnar säger ja på min fråga och en stund senare har jag tagit ett stadigt grepp om rullbordet och börjat vandra hemåt.
Missnöjet blir inte så stort väl hemma. Han småler, men har kanske börjat förstå att även de konstigaste sakerna blir fina på rätt plats. Hemma hos oss finns saker från nu och då, fyndade här och där. Inte det minsta nya, men alla har på något konstigt sätt blivit en del av oss.
Höstsolen värmer mig fortfarande när jag bär ut bordet på gräsmattan. Jag slås av tanken på att alla dessa prylar som vi lämnar ifrån oss eller säljer på loppisar oftast kommer till sin rätt hemma hos någon helt annan. Egentligen är det ju faktiskt så med människor också. Den plats som vi är på just nu kanske inte är den plats där vi kan vara vårt allra bästa jag. Kanske finns det andra platser som skulle locka fram den där extra charmen hos oss och kanske måste vi bli bättre på att se möjligheterna, även om de ibland känns lite avlägsna.
Så när jag slipat bordet, oljat in det och ställt det på dess nya plats i vårt kök tänker jag att det var tur att det ställdes ut där längs vägkanten. För rullbordet har ju en given plats hos oss och med lite omtanke och lite kärlek blev det ju faktiskt hur fint som helst. Tänk om det kunde vara så även för oss människor. En helt ny plats, lite omtanke och lite kärlek. Mer kanske inte skulle behövas?
Sofie Hedman
Kanske måste vi bli bättre på att se dem, även om de känns avlägsna.