Foto: Hasse Holmberg.
Jag jobbade i min ungdom några år i äldreomsorgen. Ni vet väl att det är där allt mystiskt händer? Sånt som bara händer på film. Dagen kunde börja ganska förutsägbart och ordinärt. Ett besök hos en 101-årig tant som stekte plättar själv trots att hon knappt såg något. Inte så mycket konstigt där förutom att hon hade extremt matchad inredning. Mot lunchtid var det däremot dags för lite mer extraordinära händelser.
På äldreboendet bodde också en gubbe som levde själv med sin katt. Han drack whiskey ur en mugg lite nu och då under dagen. Gubben alltså, inte katten. Det hade annars varit mycket ovanligt. I arbetsuppgifterna ingick att handla och till katten handlade man alltid fryst torsk. Den torsken brukade gubben tina upp på skärbrädan och smaka en bit av ibland. Både han och katten. När vi som jobbade kom med lunch till honom undrade han alltid var det var i maten. Om vi försökte förgifta honom. "Du vet, de här Moderaterna kan man inte lita på, de avlyssnar mig", sa han och pekade mot knapparna i soffan. "Där, där, känn på knapparna, det är där de satt in avlyssningsinstrument".
"Hm, jag ska ta upp det här med chefen", ljög jag. Sedan gick jag oftast vidare till tanten på tredje våningen. Hon som var jättesmal och var för snål för att äta lunch i matsalen. Hon beställde alltid samma saker vid handlingen: fem små röda äpplen, en liter mjölk och risgrynsgröt. När hon skulle flytta något år senare hittade de 900 000 kronor i kontanter i hennes byrå. På kvällen var det dags att besöka den 93-åriga dementa tanten som ibland råkade droppa Revaxör i ögonen istället för ögondroppar. När jag kom in var det mörkt i lägenheten. "Schh! Det ligger några i soffan därinne i vardagsrummet", viskade hon och såg rädd ut. Jag försökte att inte se alltför skräckslagen ut själv när jag närmade mig rummet. Beväpnad med Revaxör. Just in case. En helt vanlig mystisk dag i äldreomsorgen.
Ingela Hällsten
Det är där de satt in avlyssningsinstrument.