Uppesittarkväll i kväll. Dan före dopparedan. Glöggen är varm och pepparkakorna med ädelost smakar gott. Julklapparna är inslagna och väntar under granen. Årets julklappsrim blev bättre än någonsin. Köttbullarna är rullade och kylskåpet är sprängfyllt av julmat. Barnen är förväntansfulla. Och släktingarna som bor många mil bort har kommit. Ljusen brinner i varje stuga. Det är varmt och gosigt. Stressen som fanns tidigare har lagt sig. Allting är perfekt. In i minsta detalj. Årets mysigaste högtid.
En liten flicka sitter i soffan och ser på tv. En tår rinner ner för hennes kind. Bredvid henne ligger en sovande förälder som stinker av sprit. En ensam förälder ligger och stirrar upp i taket. I famnen ligger ett litet barn och sover. Räkningarna ligger på hög och under julgranen finns ingenting. I en lägenhet längst upp i ett hyreshus sitter en gammal dam och tittar ut genom fönstret. Hon är 94 år och alla hennes vänner är borta. Och släktingarna har fullt upp på sitt håll. I en trappuppgång ligger en kvinna och försöker sova. Hon är insvept i en filt. Hennes kläder är smutsiga. Och skorna är trasiga. Hon har ingenstans att ta vägen.
Årets mysigaste högtid. Eller?
Ikväll tänder jag ett ljus för alla som bävar inför morgondagen. För alla som bara vill att julen ska ta slut. För de som imorgon sitter ensamma och tittar på Kalle Anka. För de som inte har pengar nog att ge sina barn julklappar. För de barn vars högsta önskan är att mamma och pappa för en gångs skull inte ska dricka sig fulla och somna innan tomten kommer. För de som förlorat någon och firar den första julaftonen utan en älskad vän eller släkting. För de som inte har någonting annat är det de står och går i.
Ikväll tänder jag ett ljus för dig som inte längtar till imorgon och som inte tycker att julen är årets mysigaste högtid.
Lena Långdahl
I kväll tänder jag ett ljus för dig som inte längtar till i morgon.