Klockan är tio på morgonen. Klädd i sjukhusklänning och en vit morgonrock ligger jag och är nervös i mitt rum på en central Londonklinik. Om bara några minuter är det dags att genomgå min första operation någonsin. Själva operationen är jag inte rädd för, men det här med att bli nedsövd sänder kalla kårar längs ryggen.
En sjuksköterska knackar på dörren och säger att det är dags. Vi tar hissen upp och de kollar min temp innan de tar mig in till operationssalen. Där befinner sig minst sex personer som skall vara närvarande under operationen. Jag lägger mig ner och ser en man med en Poirot-mustasch göra i ordning nålen som jag oroat mig mest för. Han börjar ställa personliga frågor till mig medan nålen sjunker in i handen, men jag vet att han bara försöker få mig att tänka på annat. Istället för att helt plötsligt bara slockna mitt i en mening skakar jag på mitt huvud. ”Jag vet att det har börjat”, säger jag och försöker låta smart.
När jag vaknar upp cirka två timmar senare är det svåra över. Sekunden efter att jag slagit upp ögonen börjar det komiska. ”Det är något i min mun”, säger jag direkt. Sjuksköterskan avlägsnar objektet och undrar hur jag mår. ”Är jag full?”, frågar jag förstummat istället för att svara på frågan. ”Så kan det absolut kännas”, bekräftar de. ”Då ber jag om ursäkt i förväg för allt babblande”, varnar jag.
Därefter blir jag varje sjuksköterskas mardröm. Jag frågar alla efter deras namn, men glömmer det lika snabbt. Jag berättar om det roligaste avsnittet av ”It's Always Sunny in Philadelphia” jag sett och förklarar även hur min katt Tiffany kissade på min finaste kudde häromdagen. Mot slutet av dagen visste hela avdelningen alla detaljer om mig och såhär i efterhand har jag ännu mer respekt för sjuksköterskor. Jag hoppas för deras skull att jag inte behöver sövas igen.
Jasmine Said
”Själva operationen är jag inte rädd för, men det här med att bli nedsövd sänder kalla kårar längs ryggen.”