Framför mig på bordet ligger ett tusenbitars pussel. Jag ska lägga en bild av London. För övrigt en stad som min fru gärna åker till. Men jag tvekar. Dimma, fotboll och barer. Visst är det England? Eller jag har nog helt fel. Men i alla fall så finns det många andra platser som jag hellre åker till. Nu planerar jag att resa till Innsbruck. Och därifrån ska jag ta en bil och åka omkring i Alperna och ta dagarna som de kommer. Det kan vara en 40-årskris, att jag vill ha det så. Men jag fantiserar om att det är alla tiders.
Cirka 200 bitar har hittat sin plats i pusslet hittills. Jag sitter med det en stund varje kväll. Mitt yngre jag, för 25 år sedan, hade sagt att jag inte har alla hästar hemma i hagen. Så vansinnigt trist. Men att vara småbarnsförälder är något helt annat. Det här är motsatsen till riv och slit. Till skrik och bajs. Till välling och vab. Här läggs saker och ting på plats när tiden är inne. När hundratals bitar scannats av, provats ut och noga placerats på sin yta. Inget sker omedelbart. Bara när det rätta ögonblicket är inne.
En tom yta i en omgivning full av information.
Runtomkring är det helt tyst. Barnen har lagt sig. Min fru tittar på sin desktop med röda hörlurar på. Bredvid mig har jag dukat upp med ett par limpor av grovt bröd, med ägg och kaviar. Till det en varm kopp vaniljte. Jag njuter i takt med att ångorna stiger mot taket. Det här är precis vad jag behöver. På dagarna kan det kännas som att hjärnan ska spricka. När barnen skriker och telefonen inte låter mig vara ifred. Men nu återgår mitt medvetande till det normala igen. Det bästa hade varit om jag inte ens hade behövt skriva den här krönikan. Utan bara kunnat lämna den blank. Inte ett ord. Inga tankar. Kravlöst och nollställt. En tom yta i en omgivning full av information. Det är så jag känner att livet behöver vara ibland.
Jonas Andersson