Jag har ett bra tag gått omkring och tänkt att jag ska tillägna en krönika till en av mina förebilder, och just idag passar ganska bra.
Jag fyllde nämligen år för ungefär en vecka sedan, och så länge som jag kan minnas har både jag och min lillebror hyllats varenda födelsedag med ett väldigt speciellt samtal.
Nämligen ett från mormor då hon sjunger ”har den äran”, och denna födelsedag var inget undantag.
Det fick mig att tänka över hur glad jag är som har just min mormor. Det låter förmodligen väldigt smörigt, och det är okej, men min mormor kan mycket möjligt vara världens bästa människa. Ja, det finns nog många barnbarn som skulle säga samma sak, men låt mig förklara.
Trots sin imponerande ålder på 82 år, och med alla värk och besvär som kommer med en sådan erfarenhet här på jorden, så har jag aldrig någonsin i mormor gnälla över några problem.
Ibland, när jag ligger hemma och känner mig extra slö, tänker jag på mormor.
Hon är glad, fylld av energi och en riktig livsnjutare. Uppe i ottan, i ur och skur, redo att ta sig an den nya dagen.
Ibland, när jag ligger hemma i sängen och kollar på serier och känner mig extra slö, tänker jag på mormor. Om hon kan leva med sån intensitet vid 82 år, ja då kan väl jag också se till att ta vara på dagen vid 21 års ålder
Jag tror att mormor älskar att ha saker att göra. Det finns få människor som är så aktiva i den åldern som mormor och morfar. Utlandsresor, diverse klubbar och juntor, hushållsuppdrag med mera.
Inte en dag utan en full agenda. Det är förmodligen det som håller dem så vitala.
Deras livsstil är något jag avundas och strävar efter att uppnå. Att vakna varje dag vakna med samma energi och positivitet som min mormor, trots värk och sega senor, redo för vad som än dagen har att erbjuda, med glimten i ögat och ett ekande skratt.
Jag tycker det är väldigt inspirerande och imponerande.
William Johansson