Några lyktstolpar lyser upp den i övrigt mörka parkeringen och vi svänger in på en ledig plats och börjar lasta ur väskorna från bilen.
Hotellet ligger alldeles vid flygplatsen och planen som lyfter och landar ger ett bakgrundsljud som påminner oss om resan som väntar. En natt till och sen hemåt.
Ingen gillar det vi ser. Långa mörklagda loftgångar pryder hotellfasaden och vid trappans början står en man och röker. Han lutar sig mot väggen medan han tittar på oss och någonting i hans blick får min fantasi att föra iväg mig på mindre lustiga vägar.
Jag tänker det ena och jag tänker det andra och jag passerar honom snabbare än vad jag trodde att jag kunde passera någon.
Gardinerna är fördragna i fönstren längs loftgången. Vi hittar vårt rum och låser upp, tittar oss omkring och konstaterar att fasaden lurade oss en aning. Det är rent och det känns riktigt bra, men då faller min blick på lappen vid dörren.
Lås dörren noga om dig. Dra för gardinerna. Öppna inte dörren om du inte vet vem som står bakom den. Ring 911 om problem uppstår. Jag sväljer en gång och mannen som stod vid trappans början är nu en potentiell mördare och inkräktare. Kanske är detta slutet, inte bara på resan, utan på resten av livet.
Jag försöker skämta bort lappen och menar att det är väl onödigt att skrämma upp folk så där. Barnen skrattar och mannen suckar, för han delar inte alltid min fantasirikedom. Men jag stramar upp mig och lägger mig i sängen och sover sedan riktigt gott. Trots hot om mördare bakom gardinerna.
Morgonen efter är tidig och när vi lämnar hotellet tittar jag upp på de av solen upplysta loftgångarna. De ser trevligare ut i ljuset än i mörkret.
Jag tänker att den rökande mannen förmodligen ligger därinne och sover sött. Borta är tankarna på en mördare, kvar är bara en avundsjuka.
Vilket lyllo han är som får stanna kvar.
Sofie Hedman
Kanske är detta slutet, inte bara på resan, utanpå resten avlivet.