Väninnan och jag lånar lägenhet i stan. Hon säger: Nu kastar jag nyckeln i brevinkastet! Precis i samma ögonblick som klinget av metall när nyckeln studsar in på hallgolvet på andra sidan dörren säger jag: Mobilen!
Väninnan ser på mig med skeptisk blick. HUR slarvig får man VARA?
Telefonen morrar där inne. Ensam. Obesvarad. Oförmögen att greppas av en hand. Övergiven. Lämnad.
Det är nu jag fattar att jag drabbats av mobilberoende. Impulserna når hjärnan för minst var femte minut. Jag ska bara kolla ... Måste ringa den, messa den... facebook, wordfeud, google... Nej. Visst ja. Det går ju inte.
Hela den värld som jag och min hjärna så samspelt verkar omkring, är nu stängd för mig.
För bara några år sedan levde jag ett lugnt och fridsamt liv, svarade i telefonen som satt i sladd och lades i klyka. Ringde då det behövdes. Något annat var telefonen inte för mig. Då.
I dag är den en världsomfattande kontroll över människor som jag inte behöver kontrollera men ändå gör.
Jag skulle köra bil. Men vad händer om något händer och man inte har en mobil?
Märkligt. Här jag har levt tre fjärdedelar av mitt liv, kanske ännu mer, utan. Färdats land och rike runt. Haft vänner och relationer - utan mobil.
Hur gick det till? När insmög sig beroendet?
Och hur tänkte min omgivning nu, när jag plötsligt försvunnit ur bild, så att säga?
Föreställde mig i min självgodhet hur sms:en skulle hagla fram, var är du? Vad har hänt? och så vidare.
Så var det inte.
Telefonen kom tillbaka. Ligger nu skönt i handen och väntar på att få all min uppmärksamhet. Så som den är van att få.
Har inte vågat berätta för den att jag upplevde det som en befrielse att lämna den ett tag.
För i ärlighetens namn var det så. Mest att släppa taget om världskontrollen.
Är du likadan? Jag har ett förslag: Gör testet: Lås in den. Stoppa nyckeln i brevinkastet. Då vet du!