Kissekatter. Små, nyfikna kissekatter med mjuka öron och fuktiga nosar. Stora, kraftiga kissekatter med bastanta kroppar och gigantiska tassar. Lurviga, släthåriga, gula, svarta, vita, sköldpaddsfärgade kissekatter. Få saker får mitt hjärta att smälta såsom dessa fyrbenta varelser.
”Är du hund- eller kattmänniska?” frågar testerna i tidningar. Fnys. Som om jag skulle behöva göra ett test? Då vovve viftar på svansen och studsar upp och ner av glädjefnatt när du dyker upp oavsett hur länge du varit borta, så avvaktar misse och låter dig vänta till du förtjänar dess uppmärksamhet. Sunt, tycker jag, och väljer kisses lynne vilken dag som helst.
Maken tycker att min fascination för katter har en tendens att gå till överdrift och anser att jag låter djuret styra mitt liv en aning för mycket. Han menar på att det är en smula överdrivet då jag avbryter samtal och diskussioner om jag får syn på en katt. Han tycker att det gränsar till trafikfarlighet då jag hoppar av cykeln för att locka på katter i tid och otid. Men jag kan inte rå för det! Katten har något som jag inte kan motstå.
För några år sedan hände dock något som fick mig att betvivla mitt förnuft. Under en promenad med maken fick jag syn på en ljuvligt grå och lurvig katt. Jag hukade mig som vanligt ner och kurrade: ”ksss, ksss, ksss, kissemicken”. Det var dock ingen katt. Det var en medelålders man av normallängd på promenad. Och där, mina vänner, började jag ifrågasätta mitt beteende. Är det fullständigt friskt att hallucinera fram katter mitt på blanka dagen? Förmodligen inte.
Jag kommer att fortsätta locka på, mysa med och leka med kissekatter. Men, jag ska göra mitt bästa för att inte kurrande locka på främmande karlar. Om mannen som blev utsatt för detta läser denna krönika, så vill jag be om ursäkt. Min kattbesatta hjärna spelade mig ett spratt. Det ska inte hända igen. Det lovar jag. Kanske.
Linda Olsson
Det var en medelålders man av normallängd på promenad.