Satt i morse och bläddrade bland inskannade bilder på min hårddisk. Bilder från före digitalkamerans tid. Min älskade lillasyster som ettåring med sitt lockiga hår. Och jag själv som kärleksfullt stryker henne på kinden. Jag som tonåring. Min mamma och pappa mitt i livet. Mina två äldsta grabbar som små. Platser vi besökt. Människor vi mött. Minnen kommer av det jag ser på bilderna. Varma minnen.
Tänker på andra sorters minnen. Ljudminnen som tar mig tillbaka till platser och händelser som varit. Som härom veckan när jag vaknade alldeles för tidigt. Jag gick ut och satte mig på bron. Det var bara jag och fåglarna som var vakna. Plötsligt hördes en röjsåg långt bort. Jag blundade och i mitt sinne blev det sommar och jag satt på stugbron i vårt älskade Långviken. Ljuden som fångade mig den här morgonen förde mig tillbaka till lugnet, grönskan och hemmet.
Musik är självklara ljudminnen. Jag kan inte lyssna på Jan Johansens ”Se på mig” utan att börja gråta. Orden och tonerna påminner mig om min kusin som gick bort alldeles för tidigt. Han älskade låten och den spelades på hans begravning. Kärlek och sorg. Men när jag lyssnar på Di Levas ”Miraklet” fylls jag istället av kärlek och glädje. Jag minns dagen då jag och min man sa ja till varandra. Vår låt.
Jag funderar på andra ljud som får mig att längta och minnas. Ljudet av myggor som surrar är starkt förknippat med min pappas barndomshem i Norrbottens inland där många lediga dagar tillbringades under min uppväxt. När jag hör någon prata spanska tänker jag på tiden i Barcelona. Och jag, som många andra, får ett obegripligt (?) sug efter glass när glassbilen spelar sin trudelutt.
Det är inte bara bilder som hjälper mig att minnas. Ljud skapar också känslor. Jag undrar vilka ljud som i framtiden kommer att ta mig tillbaka till den här platsen. Vilka ljud som kommer att påminna mig om det här skedet i mitt liv.
Lena Långdahl
När jag hör någon prata spanska tänker jag på tiden i Barcelona.