Ibland gör man resor som tar en långt bort, i såväl rum som tid. Ta bara en så enkel sak som att sortera tvätt. Den nya skjortan tar mig bara några månader tillbaka, en festkväll, medan en gammal t-shirt tar mig decennier bakåt i tiden. Det finns inte några regler för vilket håll minnet väljer att vandra. De gamla jeansen får mig först att minnas då jag köpte dem, en trevlig helg i Stockholm. Sen kommer resten av den helgen för mitt inre öga, som en snabbspolande film. Plötsligt befinner jag mig miltals och åratals därifrån, en helt annan händelse, ett helt annat förlopp. En bil, en spilld glass, ett telefonsamtal från skolsköterskan. Nödreparationer på Burträskvägen, ett oljefläckat knä, en dam i nöd, en irriterande fastrostad hjulbult på ett punkterat däck. Alla dessa bilder flimrar förbi på någon sekund.
Vissa saker skapar många minnen medan andra ännu bara har en plats i tillvaron. Men ibland behövs det faktiskt tid för att förstå vad som hände. Ett minne som för evigt är fastetsat på min näthinna är från en olycka i lumpen för mer än 30 år sen. Minnet i sig har varit obehagligt glasklart hela tiden, men vidden och följderna slog mig för bara några år sedan. Det gjorde ont att inse hur svikna inte bara jag blev utan alla vi som var inblandade. Vi fick inte den hjälp vi behövde, den hjälp vi faktiskt hade rätt att kräva av vuxenvärlden kring oss.
Idag har jag inget större bekymmer av denna upplevelse, men jag pratar med mitt unga jag ibland, den där självsäkra, tvärt vuxna killen och försöker få honom att förstå att det blir bättre med åren, trots det uteblivna stödet från befäl och vuxna, att han kommer att kunna sova om nätterna, att rädslan och ångesten försvinner, bara minnet blir kvar.
Torbjörn Häggmark
Alla dessa bilder flimrar förbi på någon sekund.