Den 30 augusti är en dag min lillasyster skrivit ner i sin mobil som en påminnelse. Varje år just den dagen skickar hon ett meddelande åt mig. Hon uppdaterar mig om hur länge jag varit borta från Sverige samt att det är dags att komma hem nu.
Snart är det tre år sen jag tog mitt pick och pack och hoppade på flyget, från Skellefteå till London, utan en returbiljett. Sen dess har jag jobbat hårt, fått drömmar uppfyllda, träffat en kille som var värd att introduceras till hela min familj samt skaffat en katt som beter sig som en riktig diva.
Om någon månad är det dags att flytta in i en större lägenhet på västra sidan av London och med det känns det sakta som att livet håller på att falla på plats. I september åker jag hem för att fira releasen av min debutsingel, som jag alltid har velat att mina närmsta vänner ska få höra först. Det finns nämligen en grej London inte har: mina riktiga, sanna vänner.
Tänka sig att denna grupp av tjejer inte gått vidare med sina liv och glömt bort mig. Istället håller de mig uppdaterade via gruppchatter, de skypar mig om sina killproblem och hjälper mig fortfarande med vilken klänning jag skall beställa till olika event. I tre år har de skött detta jobbiga distansförhållande med mig och jag kunde inte ha varit mer lyckligt lottad.
Sällan vänder jag mig till någon i London för tips och råd, det får vänta tills någon av mina vänner tusentals mil bort plockar upp mobilen. Det är trots allt ett speciellt band man får när man går igenom tonåren tillsammans. De har sett mig gråta, skrika och skratta. De har sett mig äta ett kilo kakor efter hjärtekross. De har sett mig halka och skada ryggen för att jag tyckte att dra ut och åka skateboard på hal is var en bra idé. Mycket har förändrats sen dess men våra band förblir obrutna.
Vi ses i september!
Jasmine Said
Det finns nämligen en grej London inte har: mina riktiga, sanna vänner.