Arkivbild: Henrik Montgomery/TT
Jag är sinnessjukt mörkrädd. Men inte utomhus. Bara inomhus. Och jag vet vad det beror på. Mina syskon.
Jag kan till och med erkänna att jag är så rädd att när vi hade kurs med övernattning på "Pite fem fem", det gamla mentalsjukhuset i Piteå så sov jag inte en sekund för att "det spökar där".
Anledningen är enkel. När jag var en liten parvel så tvingade mina syskon mig att gå ner i källaren, in i matkällaren och hämta saker. Typ sylt. Eller något annat. Jag var yngst och jag gjorde som de sa.
Glad i hågen gick jag ner och hämtade det de ville ha. När jag skulle gå upp för trappen så valde alltid min bror att släcka lampan i källaren (jo, lysknappen var på övervåningen) och sedan skrek han; "Slemmiga gröna händer under trappen!"
Den fart jag fick på mina korta ben går inte att mäta i hastighet. Vill också påminna mig om att mina tårar sprutade i samma takt.
Detta upprepade sig dessutom flera gånger. Och det var samma procedur. Jag lärde mig aldrig och mina syskon looovade att de inte skulle skrämma mig. De ljög.
Hur som helst. Jag är väldigt mörkrädd och det är min bror och min systers (som glatt skrattade åt min brors tilltag) fel att jag är rädd. Jag vill dock påpeka att jag inte är rädd för gröna slemmiga händer, men jag gillar inte spöken. Som finns om ni inte visste det.
Häromnatten så small det till i vårt hus. En oförklarlig smäll. Jag drog täcket över huvudet och fick svettningar och puls. Samt en frågeställning i mitt svettiga huvud.
Om jag skulle våga mig upp, skulle jag hellre hoppas att det var en inbrottstjuv eller ett spöke?
Det tog mig en sekund att bestämma mig för inbrottstjuv.
Sedan tog det ytterligare en sekund att inse att mina syskon gjort mig galen.
Så det kanske blir "Pite fem fem" för mig en dag också.
Den fart jag fick på mina korta ben går inte att mäta i hastighet.