Jag ser jag till min förvåning att Skellefteås styrande politiker enhälligt sagt nej till att låta EU-migranternas barn komma till skolan. De motiverar sitt beslut med att migranterna saknar fast adress samt Sveriges avsaknad av gemensamma riktlinjer.
Man behöver inte ha mycket fantasi för att föreställa sig hur dessa barns livspuzzel och vardag ser ut. Deras enda brott är ju faktiskt bara att de råkat bli födda in i total fattigdom. De behöver säkert inte sakna kärlek och omtanke, men för tiggande och jagade föräldrar är det naturligtvis inte lätt att tillfredsställa barnens behov av trygghet och utbildning. Med fem egna skolbarnbarn i varierande åldrar kan jag enkelt föreställa mig att det lika gärna kunde varit de som i ett främmande land var oönskade och utestängda.
Som Sveriges näst rikaste kommun vore det enkelt för oss att bidra med några livsavgörande pusselbitar i form av trygghet, mat och värme enbart genom att hälsa dem välkomna till våra skolor.
Sex kommuner i Sverige har haft modet och tillräckligt med resurser och empati för att öppna dörren till skolan. Jag vill så gärna tro att Skellefteås styrande politiker tänker igenom sitt beslut ytterligare en gång och att vår kommun snarast blir den sjunde.
Barns rättigheter är fastslagna i FN:s barnkonvention om 54 punkter. Bland dem finns: "Varje barn har rätt till utbildning. Grundskolan ska vara gratis" och "Varje barn har rätt till lek, vila och fritid". En händelse som haft betydelse i detta sammanhang är Sveriges ratificering av konventionen om barnets rättigheter (barnkonventionen) 1990.
Låt därför alla barn bli allas barn och välkomna till "en skola för alla"!
Christina Ohlsson
Sex kommuner i Sverige har haft modet.