Foto: JANERIK HENRIKSSON / TT.
Det är ett klassrum i förändring. På de låga skåpen står flyttkartonger uppställda på varandra, fyllda med saker som ska in i klassrummet när vi flyttat ut. Lådorna är utdragna och utspridda på golvet, pappershögar täcker bänkarna och det är barn som vet vad de ska göra och inte. Det är böcker som ska bäras upp en våning och det är teckningar som ska ner från väggar och det är svarta sopsäckar som fylls snabbt av våra tre år tillsammans.
Jag vänjer mig aldrig och vet precis hur det känns just nu och hur det kommer att kännas snart. Den konstigt kluvna känslan som bitterljuvt omfamnar mig och får mig att avsky och ändå älska skolavslutningstiden. Det är känslan av att vilja få tiden att gå, att få den att rusa snabbt mot ett sommarlov som känns så välkommet och så nära. Men även känslan av att vilja stoppa tiden, av att aldrig vilja komma fram till skolavslutningens ”hejdå.”
För tre år tillsammans är lång tid. Det är tillräcklig tid för att komma varandra nära och tillräcklig tid för att lära känna. Tid att se och förutse känslor och att veta hur man ska göra när rullgardiner dras ner och hur mungipor ska kunna lyftas upp. Att veta vilka knappar som ska tryckas på, men även vilka knappar som ska undvikas. Det är tillräcklig tid för att torka tårar, skratta hejdlöst eller att vara arg som ett bi. Tre år är en lång tid och nu tar den tiden slut. I alla fall för oss tillsammans i detta klassrum.
Vi packar ihop våra saker och försöker hitta plats för att lägga sådant som ska sparas. Minnen plockas fram, medan sakerna plockas bort och vi kan le, samtidigt som vi inser att tiden inte kommer att vara vår när hösten kommer. Det är dags nu att gå vidare, de åt två olika håll och jag åt ett tredje.
Jag vänjer mig aldrig, men känner mig väldigt trygg i att framtiden är deras på alla sätt och vis. I ett annat klassrum dock.
Sofie Hedman
Den kluvna känslan som får mig att avsky och ändå älska skolavslutningstiden.