Vid ankomsten i receptionen nickar jag åt några bekanta ansikten. Några av dem har redan hunnit in på sin tredje starköl och det vilar något tragiskt över hela situationen.
Heltäckningsmattan på rummet är tråkigt beige och utsikten är inte mer upplyftande, ett industriområde inbäddat i regnigt dis. Sängen är för mjuk, kuddarna i något konstigt syntetmaterial som aldrig formar sig efter huvudet. Från ventilationssystemet hörs ett konstant brus och folk springer ute i korridoren natten igenom.
Jag vaknar med ett ryck och vet plötsligt inte var jag befinner mig. På den sida som jag normalt kliver ur sängen hemma, där finns nu en vägg. En kortvarig paniksituation uppstår innan jag riktigt vaknat till.
En snabb dusch och sedan ner till den uppdukade frukosten, en visserligen välfylld frukostbuffé, men efter år av samma sak så känns den allt annat än upplyftande. Jag tar min tallrik och fyller den med det vanliga, stekt bacon, en bit leverpastej, en smörgås och en tallrik yoghurt.
Frukostresturangen är uppbyggd på samma vis överallt, en inredning i mahogny faner. Utspridda bord där företrädesvis vita medelålders män, under ensamhet och tystnad, äter sin frukost allt medan man förstrött bläddrar i Dagens Industri. Förstår egentligen inte människor som får något lyriskt i ögonen när man nämner ordet hotellfrukost. Jag drömmer mig bort till mitt eget kök. En enkel husmansmacka, ett glas mjölk och en slät kopp kaffe.
Jag undrar också hur hotellkedjan egentligen tänkte när man utformade sitt bonusprogram? Frinätter? Varför i hela friden skulle jag, som sover borta 50 nätter per år, vilja uppleva det här under min fritid, även om det är gratis?
Jag checkar ut, det har frusit till under natten. Jag skrapar vindrutan och tänker:
Bara två dagar till, två dagar till, så är jag hemma.
Mikael Karlsson
Bara två dagar till, två dagar till, så är jag hemma.